- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
106

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvarliggande bref.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

106

Det var tydligt, att Ventzel var i. en helt annan
sinnesstämning än han varit qvällen förut, men hvad
var orsaken till denna hos honom så ovanliga vexling?

Hvem kan imellertid alltid inse sambandet mellan
orsak och verkan; i synnerhet anledningarna till vårt
lynnes sällsamma skiftningar, hvilka ofta bero af en
solstråle, ett enda ord, en min eller en tillfällighet,
så obetydliga, att vi frukta att söka efter desamma,
och blygas, då vi likväl finna dem, öfver vår svaghet
och osjelfständighet, ehuru dessa kanske äro lika
naturliga och oemotståndliga som i termometern
qvicksilfrets fall för snövinden.

Baron Ventzel hade icke sofvit godt denna natt
och vid uppvaknandet på morgonen känt ett häftigt
begär att ännu en gång återse Cecilia, ehuru han
inför sig sjelf ursäktade eller öfverskylde denna känsla
med lusten att göra en uppfriskande och helsosam
morgonpromenad.

När alltså den gamla, tunga, men nymålade
ka-leschen från Dowerbygård långsamt i dammet drogs
af de lata och feta hästarne upp för backen vid den
första grinden ut till landsvägen, galopperade en
ryttare fram till vagnen, och Henriette utropade,
hvif-tande med parasollen: »Se der ha vi baron Ventzel!»

Man stannade, vexlade några hjertliga ord, och
då Ventzel sträckte sig fram öfver sadelbommen och
lade i Cecilias knä en liten bukett af hvita, ännu
knapt utslagna syrener och några tidiga rosenknoppar,
sägande halfhögt: »De äro ett farväl från det
blomsterfattiga Hedenås», sä tackade honom Cecilia med
ett så godt och varmt leende och en så ljuf liten
rodnad, att den ännu glänste som ett solsken i den
verldskloke, ärelystne mannens hjerta.

Se der morgonens obetydliga tilldragelse,
tillräcklig likväl att omstämma tonen och lynnet i en hel
familj, der hvarje det minsta missljud eller fläkt af kyla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free