Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
Svarta kappan. Skiss från 1722.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
kloster», fortfor Susanna skämtande, för att komma
systern att glömma sina pligtförgätna och förnärmande
tankar om majestätet.
Cecilia hade imellertid ännu en gång blifvit röd
som en ros och steg upp med en brådska och
förvirring, hvartill systern icke kunde finna den ringaste
anledning.
Hon lade sin arm i Susannas och båda närmade
sig dörren, då denna i det samma öppnades af
husbonden i huset, kyrkoherden i Kiaby och Ifö, herr
magister Lars Kråka, en lång och rankig herre med
tre stora vårtor i pannan, något skefva Ögon och en
liten röd peruk, hvars urblekta korkskruflika lockar
hängde ned från toppen af hans spetsiga hjessa, likt
drefvet i en skepps-svåbb.
Det var denne »gudsmannen», hvarmed den lilla
anspråkslösa Susanna blifvit välsignad, och som nu i
en sträf och skrällande ton sade:
»Nå, Sanna, har du qvällsvarden färdig, folket
kommer hem i det samma.»
. »Pastorskan skyndade ut i köket, och Cecilia drog
fram ett klumpigt fällbord, satte några tenntallrikar
derpå, som hon hämtat ur ett väggskåp, placerade en
ölstånka af trä i midten och började sedan att med
en armstyrka och vana, som kunnat hedra en akrobat
i våra dagar, skära skifvor af en brödbulle, i omfång
långt öfverträffande hennes eget smärta lif.
»En timma derefter var bordsbönen läst och
gårdsfolket så väl som husbonde och matmor till sängs,
ty man skulle vara uppe före solen, och det fanns den
tiden ingen menniska, som anade, att man skulle finna
behag i att vaka om nätterna och sofva om dagarne,
liksom tornväktare eller ugglor.
»Det var en varm och herrlig Augustinatt, månen
kastade blekgröna, glittrande diamanter öfver Ifösjön,
som redan jemnat sina sista små vågor efter den
stillnande qvällsvinden, syrsornas brusande surr uppfylde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
