- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
286

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -

Gnistor i mörkret.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

286

degdockorna på brödspaden, som modern räckte fram,
men i detsamma märkte hon att mannen i
skinnmössan, Ursila och till och med gossen vexlade en blick
af bestörtning och fasa, och bleknande af en hastig
och oredig föreställning, att modren begått någon
oförsigtighet eller brott med sitt infall, skulle hon velat
rycka sina dockor tillbaka, men Barbro hade redan
skjutsat in dem på den heta ärilen.

Utan att säga ett ord till afsked steg imellertid
Ursila hastigt upp, skyndade ut ur stugan och
tillbaka hem till slottet, och en liten stund derefter
vandrade äfven torparen, hvilken full af vidskeplig
vördnad tjenstgjort som sötare åt den" förmenta hexan,
hem med botemedlet för sina maskätna rof blad.

Men båda två förvarade i sitt sinne de olycksfulla
ord, som de nyss hört, och ryste af vidskeplig bäfvan
för Barbros bakugn.

Knappt hade de främmande aflägsnat sig från
Stugan, förr än Kerstin slog armarna omkring moderns
hals, drog henne ned på pallen, der Ursila nyss suttit,
lade sitt hufvud i hennes knä och hviskade ångestfullt
och med tårar i ögonen:

»Mor! Mor! jag räds att någon olycka kommer
öfver oss till sist. . .»

Den vresiga qvinnans hårda ansigte förmildrades;
hon lade sina grofva händer på dotterns vackra,
ljuslockiga hufvud och hennes hopknipta och tunna läppar
darrade nervöst medan hon smekte det silkeslena håret,
men hon svarade ingenting.

»Jag känner jemt och ständigt som en qvarnsten
skulle ligga på mitt bröst», fortfor flickan snyftande,
»förty att alla menniskor misstänka er för ondt,
ändock att ni hjelper dem i allt hvad ni kan... de
frukta och förtala er och ...»

»Var tröst och tillfreds, du min ögonsten!»
inföll Barbro, återtagande sitt hånfulla uttryck och reste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free