Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
Tönne Rolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
I de båda qvinnornas förskräckta själ hade samma
tanke uppstått, och först då den stackars förrymda,
utmattade och utsvultna rekryten uttalade deras namn
och sjönk ned på träbänken bredvid dem, kunde de
sansa sig och tro att det verkligen var han.
— Jag tror ni känner icke igen mig?
—^hviskade han knapt hörbart, i det att en tjock Fradga
af blod syntes på hans läppar, ögonen slöto sig och
han föll afsvimmad i mor Ullas armar.
Rädd att bli tillfrågad och fasttagen, hade han
icke vågat gå in någonstädes; han hade gått till fots
nästan hela vägen och lefvat på det bröd han
medtagit ifrån kasernen; med tanken på hemmet och den
han älskade hade han öfvervunnit trötthet och hunger
och utfört ett af dessa underverk af mensklig
förmåga, hvilken stundom under vissa förhållanden tycks
trotsa naturens lagar; men nu var också hans kraft
uttömd och han syntes fullkomligt döende.
Hvarken mor Ulla eller Lisa af veko imellertid,
ens i detta Ögonblick, ifrån det svenska bondfolkets
lugna natur, hvilken skyr att visa både glädje och sorg;
tysta och utan beskärmelser förde de Tönne till sängs,
aftog hans kläder tvättade hans ansigte och hans
blodiga, svullnade fötter och gåfvo honom det bästa de
egde, litet mjölk, som mor Ulla lyckligtvis hade.
Han återkom slutligen till sans, smålog emot dem
och räckte dem sina magra händer, och först då vände
Lisa sig bort för att dölja sina tårar, under det mor
Ulla sväljde ned sina med en lyckad ansträngning och
sade halfhögt, ehuru hennes kärfva röst var något
sväfvande:
— Min stackars gosse, är du fri? Eller hur
har du kunnat komma hit? ...
— Brefvet! . . . lemna fram brefvet! —
stammade Tönne och försökte resa sig upp för att söka i
sina fickor, men sjönk genast tillbaka igen och
fortfor: — Jag orkar icke tala nu ... i morgon . , .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
