- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
427

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -

Prof.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’ 427

dess halftorra blommor och styfva stjelkar och stirrade
oaflåtligt på kojans stängda dörr.

Det tycktes som om ingen menniska vore hemma.
Hvad tjente det väl till att sitta här^ hon skulle
säkert ingenting upptäcka; men i alla fall satt hon qvar
minut efter minut, orörlig och tyst som stenarne
bredvid henne.

De runda kinderna, som nyss varit så varma och
röda af ansträngningen att hastigt komma upp för
branten, de voro nu helt bleka och ögonen voro dunkla
af återhållna tårar. Med båda händerna hade hon
omfattat den stora buketten, som halfvissnad låg i hennes
knä, hatten hade halkat af och hängde ned på ryggen,
de långa hårflätorna, fulla af mossa och barr, föllo
vårdslöst öfver hennes axlar och klädningen var
uppdragen och visade hennes små, fina skor våta och
illa medfarna på det skrofliga berget.

Det var icke den leende, eleganta baldrottningen
vid brunnssoiréerna, den afundade och firade skönheten,
det var en ångestfull, barnslig liten flicka, som med
oro väntade bekräftelsen på sitt hjertas dödliga fruktan.
Hvem som sett henne här i denna stund skulle genast
hafva uppfattat detta.

En halftimme hade minst förgått. Det var
alde-les för länge för en fashionabel ung flicka att dröja
så der ensam utom badsocietetens ackrediterade
råmärken ; man skulle ovilkorligen sakna henne och undra
hvar hon var, det borde Otilia besinna; men hon
besinnade ingenting; både hennes själ och hennes ögon
tycktes vara fastlästa vid den sneda, gråa och murkna
dörren dernere.

Då prasslade det litet i ljungen och hon hörde
ett djupt andetag, som liknade en suck, aldeles tätt
invid henne.

Liksom väckt ur en dröm såg Otilia upp och
vände mekaniskt hufvudet dit, hvarifrån ljudet kom;
men hennes ögon vidgades af en nästan barnslig för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0429.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free