- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
429

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -

Prof.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

429

känna, det var löjtnant Freij, med hvilken Otilia hört
en af hans vänner skämta öfver lusten för ensliga
promenader.

Brukspatronen vidrörde lätt Otilias arm, pekade
nedåt och sade med återhållen förbittring:

— Fröken H., ursäkta det dubbla misstag jag
begått med afseende på er ... ni ser der orsaken
hvarför jag bevakat den lilla stugan, dit ni så ofta
går; jag känner nu er hemlighet, och jag lofvar att
bevara den.

— Och jag ... jag vet nu att löjtnanten har en
precis likadan hatt som ni — svarade Otilia, skrattande
som ett sjelfsvåldigt barn, hvilket nyss undsluppit en
fara, och sprang i detsamma ifrån honom, utan att,
som det tycktes, taga ^et minsta intryck af hans
högtidliga ord och hållning.

Dansmusiken tonade ifrån den upplysta
societets-salen, hvars alla kronor voro tända. Marschaller och
kulörta lyktor upplyste arkader och verandor och
kastade sitt sken långt ut i parkens alléer på
blomstergrupperna och de höga träden.

Det var en mer än vanligt festlig soiré denna
afton*, inträdesafgiften var förhöjd, sjöofficerarne på
den utanför liggande korvetten voro inbjudne, och .flere
af de äldre damerna hade till och med bortlagt den
evinnerliga hatten och prydt sina hufvuden med
egendomliga koiffurer af sammet och gräddfärgade spetsar.

Otilia hade nyss dansat en hänryckande vals, en
sådan som man vanligen dansar endast en gång i sitt
lif, och hvars minne och melodi i vårt hjerta stannar
qvar för alltid. Och ehuru hon icke rätt för sig sjelf
ville tillstå den känsla af sällhet och oskyldig fröjd,
som fylde hela hennes väsen, talade likväl hennes
purprade kinder och strålande ögon derom, ty det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free