- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
430

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -

Prof.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

430

var den »egenkära, påflugna)) brukspatronen med
hvilken hon dansat, och att döma af dennes förändrade
sätt och språk, skulle man tro, att äfven han i qväll
kände sig så lycklig och belåten som en simpel
bonddräng på ett »slåtteröl».

Han kastade nu en sjal omkring den unga
flickans axlar, drog hennes arm under sin och steg ned
ifrån verandan, så att de kunde svalka sig med en
promenad i den närmaste alléen.

— Kan ni väl göra er en föreställning om hvad
jag kände, när ni lemnade mig så hastigt der borta
på berget i går, strax efter sedan ni sett Freij komma
tit genom den hemlighetsfulla kojan? — sade
brukspatronen, då de kommit tillräckligt långt bort, för att
icke höras af de andra promenerande.

— Ni borde hafva känt blygsel öfver ert spio^
neri — svarade Otilia.

— Än ni då?

— Tala icke mera om den der barnsligheten.

— Jo, ni måste höra hur oändligt enfaldig och
olycklig jag var* jag hade sett er gå in och komma
ut ur fiskarstugan och jag visste hvem som ännu var
qvar der inne ... er min, er väntan gjorde mig galen
af vrede och förargelse^ och då jag tänkte att förkrossa
er med min upptäckt, sä bemöter ni mig med förakt
och kastar mina beskyllningar tillbaka emot mig sjelf,
för att slutligen lemna mig med några ord, som i
första ögonblicket föreföllo mig aldeles obegripliga . . .
Ack, Otilia! då jag sedan trodde mig förstå att äfven
ni lidit af en villfarelse, då ... då trodde jag mig
nära att i en slags glädjeyrsel falla hufvudstupa utför
branten der jag stod . . . Otilia, jag behöfver icke säga
något mera* ni vet redan att jag älskar er, och ni
måste äfven veta att jag icke kan lefva lycklig utan
er ... Säg mig, att jag icke ännu en*gång misstagit
mig, att när ni reser härifrån jag får följa er hem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0432.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free