- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
444

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -

Prof.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

444

icke blifvit förödmjukad inför mig sjelf. . .»Ock hur
har icke hon blifvit straffad för sin ädla
förmätenhet! ... Ett år ... ja, mer än ett år har förgått,
jag har icke uppsökt henne . . . jag har icke fordrat
uppfyllandet af hennes löfte . . . jag älskar henne högre
än någonsin, jag kan aldrig glömma henne, och
likväl ... likväl kan jag icke göra henne till min
hustru ...

— Hvad vill detta säga? Är hon då icke mera
värdig att blifva det?

— Jo, ännu mer än förr . . . Hon är en engel,
en martyr ...

-^ Nåväl?

—•Hon bröt’ sitt ben, och hon går nu på
träben . . . Wohnar hade framhviskat de sista orden så
lågt, att de knappast hördes och dolde nu, full af
sorg och blygsel, sitt ansigte i sof kudden.

Friherrinnan hade ovilkorligt ryckt till af
obehaglig öfverraskning; hon teg och bemödade sig att
för sig sjelf klargöra det intryck hon rönt, innan hon
försökte att trösta sin olycklige son.

Ty han var verkligen olycklig, hon måste nu
medgifva det. Detta var ett förhållande som hon icke
tänkt sig; detta olyckliga träben var i sanning ett
grymt faktum, omöjligt att bortresonnera.

En fullkomlig tystnad rådde i det lilla rummet;
man hörde endast regnet, som strömmade ur
takrännorna. Flere minuter förgingo, och Wolmar var
tacksam för denna dödsstillhet; han darrade för det första
ord som modern skulle uttala, det måtte vara hvilket
som helst, och hon, inseende detta, förblef orörlig och
stum.

— Om du visste hvad jag lidit! — sade Wolmar
slutligen. — Och hvad jag hatar mig sjelf, som icke
med ett ord gifvit henne ens mitt deltagande tillkänna
efter hennes olycka . . . hvad skulle jag väl säga, då
jag icke kunde påminna henne om hennes löfte . , ,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free