- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
447

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -

Prof.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

447

det egendomliga drag af förvåning och tvifvel, som låg
öfver moderns ansigte.

— Tror du att hon någonsin verkligen älskat
dig, denna ovanliga flicka? — sade friherrinnan
ändtligen helt långsamt och tankfullt.

Jag har stundom tviflat derpå . . . och detta kan
kanske till någon liten del ursäkta mitt handlingsätt.

— Detta bref är, minst sagdt, besynnerligt, der
måste antingen finnas någonting mellan raderna, som
vi icke se, eller också . . ,

— Hvad menar du?

— Eller T)ckså har hon icke gjort någon stor
uppoffring, då hon afstod ifrån dig.

— Gifve Gud att så vore! Men jag har ofta
känt en oemotståndlig visshet om, att under dessa
skenbart kalla och korta rader legat en djup,
oändlig smärta och hängifvenhet . . . Otilia var ingen
vanlig salongsskönhet, hon var en högsinnad, tänkande,
kanske allt för mycket tänkande qvinna.

— I detta fall, skulle du icke kunna förlika
dig med hennes lyte? — sade friherrinnan dröjande
och med en varsam sidoblick.

— Tala icke derom! ...

— Men det är ju ett ordspråk, att efter ett års
äktenskap vet mannen icke mera ens färgen på hustruns
ögon . . . det är själen, uttrycket i dessa ögon, som
låter honom glömma - om de äro grå eller blå, vackra
eller fula ...

Det är möjligt, men ... ett träben! Ah, det är
förskräckligt . . . det kan icke glömmas! ...

— Nå, låt oss då aldrig mer tala om denna
sak . . . tiden är allsmägtig, du skall bli lugn . . .

— Kanske . . . men aldrig, aldrig lycklig . . .
— sade Wolmar lidelsefullt. — Jag skall bära lifvets
börda och släpa mig fram i dyster undergifvenhet, men
sol och ljus och lifskraft äro försvunna . . .

Han hade rätt; ty vissa menniskor fordra en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0449.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free