- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
454

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -

Prof.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

454

Han smålog, suckade och tycktes icke mera höra
henne, men ifrån detta ögonblick förändrades hans
tillstånd, och ehuru han liksom motvilligt återvände till
lifvet, förbättrades han likväl för hvarje dag, och den
dvala, hvari han varit försänkt liknade allt mera en
naturlig dröm.

Ur denna sömn vaknade han en dag, med den
känsla af välbehag och ljuf förvåning, hvilken nyfödda
barn borde känna, då deras ögon första gången
öppnas för dagens ljus, och som man stundom erfar efter
en svår sjukdom, då själen länge slumrande och
overksam återtar sin verksamhet utan att ännu plågas af
smärtsamma minnen.

Det förekom honom, som om han varit död och
begrafven och vaknat upp igen. Hans blickar sväfvade
ångsamt och undrande öfver alla föremål omkring
honom. Dämpad af den halft fördragna gardinen sken
februarisolen in genom fönstret i sjukrummet, der några
tidiga törnrosor, som Otilia tagit från drifhuset, lyste
och spridde sin doft öfver henne sjelf der hon satt,
uttröttad af nattvak och själsoro, insomnad i en
länstol bredvid det lilla bordet helt nära sängen.

Hennes hufvud hade fallit bakåt emot
stolskarmen; det långa håret, endast löst hopflätadt, hängde
ända ned till golfvet, händerna voro hopknäppta öfver
bröstet, den något uppdragna klädningskjolen visade
hennes ben ända öfver fotlederna, och de smä fötterna
instuckna i sammetstoflor, lagda öfver hvarandra på en
broderad pall.

Hon sof som ett barn. Andedrägten smög lätt
och tyst öfver de halföppna läpparne och en matt
rodnad låg öfver de afmagrade kinderna, hvars täcka,
små gropar nästan försvunnit.

Med andlös sällhet, med tjusning och ännu
formlös oro, dröjde Wolmars blickar vid detta ansigte, som
han ouphörligt sett i drömmen; hans minne vaknade
imellertid, han igenkände sin smärtas drag, men egde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free