Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Gunila-dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
Det hade varit en sådan der liten stum, för alla
andra än de intresserade omärklig, scen, men som ofta
uppenbarar öfverraskande hemligheter och någon gång
afgör en hel familjs trefnad och framtid.
Abigail, som var aldeles okunnig om den roll,
hon sjelf spelat deri, gick in i sitt rum, stängde
dörren om sig, öppnade en af lådorna i sin byrå och
framtog varsamt derur en liten toilettflaska, som hon
fyllt med vatten och hvari hon satt den bengaliska
rosen, som Helge gifvit henne på morgonen.
Hon bar den fram till det lilla bordet med så
mycken omsorg och ömhet, som en ung mor hvilken
bär sin förstfödde, och sättande sig framför sin skatt,
betraktade hon den med rörda blickar och hviskade:
»Han älskar mig! . . .»
»Han älskar mig!» upprepade hon gång på gång
och lutade, liksom berusad af dessa ord, sin kind
emot den doftande blomman, förde den till sina
läppar och smekte med fingerspetsen de glatta, gröna
bladen som omgäfvo den och fulländade dess
skönhet. Det rena, unga hjertats hela fröjd och lycka
var i detta ögonblick begränsad inom rosens kalk;
minne och hopp, den närvarande minuten, de
kommande åren, allt förenade sig i en stilla, ljuf
lycksalighet, hvari den ensamma, obemärkta flickan
hvilade såsom buren på mjuka, sväfvande skyar af
silfver-glänsande dun.
»Jag skall förvara dig i hela min lefnad, och
när jag är död, skall du ligga på mitt bröst . . . du,
som kanske blir mitt lifs enda ros», sade Abigail
leende och utan att fatta det profetiska i sina egna ord,
under det hon åter gömde för allas blickar sin första
och sista kärleksgåfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
