- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
23

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en bibana, där det endast gick två lokaltåg om dagen.
Och under de sex dagarna hade jag uteslutande
levat på torra brödkanter — en ganska otillräcklig
kvantitet för resten, som jag tiggt mig till av franska
bönder.

Mitt dåliga humör hade också blivit än värre
därigenom att jag måst gå omkring en hel dag i Ottawa
för att tigga mig till kläder för resan. Och här vill
jag med ens förklara att med ett enda undantag är
Ottawa bland alla Canadas och Förenta staternas
städer den svåraste att tigga kläder i. Det undantag
jag nämnde är Washington. Denna sköna stad har
nått kulmen. Jag gick där en gång i två veckor och
försökte tigga mig till ett par skor, men jag var ändå
tvungen att bege mig till Jersey City utan att få dem.

Vi återvända nu till Ottawa. Klockan åtta på
morgonen begav jag mig ut för att skaffa kläder. Jag
knogade energiskt hela dagen. Jag kan svära på att
jag gick mina modiga fyrtio mil. Jag intervjuade
husmödrarna i tusen hem. Jag avbröt inte ens mitt arbete
för att äta middag. Och klockan sex på
eftermiddagen — efter tio timmars oavbrutna och nedslående
ansträngningar — var jag ännu utan skjorta, och det
par byxor jag lyckats förvärva voro åtskilligt trånga,
varjämte de visade tydliga tecken till snar förgängelse.

Klockan sex upphörde jag med arbetet och styrde
kurs till järnvägsstationen i förhoppning alt under
vägen dit kunna fiska upp något att äta. Men jag hadc
fortfarande otur. Man vägrade att ge mig någon mat
i det ena huset efter det andra. Men så fick jag
»en bit i dörren». Jag kände mig själaglad, ty det
var den största »handräckning» jag någonsin fått un-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:05:24 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljvagabond/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free