- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
40

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och tåget går fort — mycket fortare än något jag
förut har äntrat. Då den sista vagnen kör förbi, gör
jag en spurt åt samma håll som den, blixtsnabbt och
kort. Jag kan omöjligt hoppas att tävla i hastighet
med tåget, men jag kan reducera skillnaden i vår fart
till ett minimum och därigenom mildra stöten som
jag får. Under det blixtsnabbt försvinnande
ögonblicket kan jag icke urskilja handtaget vid plattformen,
och jag har icke tid att söka orientera mig. Jag
sträcker ut handen åt det håll där jag tror att det måste
finnas, och i samma andedrag ha mina fotter lämnat
marken. Det är en ren lyckträff. I nästa ögonblick
kan jag ligga på marken med brutna armar och
revben eller med krossad huvudskål. Men mina fingrar
gripa verkligen om räcket, det rycker till i mina
armar, jag snurras om en smula och mina fölter hamna
med våldsam häftighet på trappsteget.

Jag sätter mig ned och är mycket stolt över mig
själv. Under hela min vandringstid är detta det
finaste prov på tåg äntring jag någonsin har
åstadkommit. Jag vet att sent på natten kan man på den sista
plattformen känna sig säker förbi flera stationer, men
jag antar att jag skulle vara ännu säkrare under
tåget, varför jag så småningom praktiserar mig dil.

Nu kan jag vara jämförelsevis lugn. Mina
förföljare tro att jag är »vräkt». Men den långa dagen och
den ansträngande kvällen ha »tagit» mig. Det är
varken blåsigt eller kallt där jag ligger, och jag börjar
känna mig dåsig. Men det duger inte. Att falla i
sömn på de där järnbalkarna vore en säker död, och
vid en eller annan station kravlar jag mig ut och
äntrar blindvagnen numro två. Där kan jag lägga mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:05:24 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljvagabond/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free