- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
78

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fanns på dörren till vår bur en liten lucka, alldeles som
på dörren till en hönsbur. Genom den stack man in
två bitar torrt bröd och två bleckskålar med soppa.
En portion soppa bestod av ett mått vatten, på vars
yta en enda droppe flott simmade omkring. Litet salt
var det också i vattnet.

Vi drucko ur soppan, men åto icke upp brödet. Icke
därför att vi icke voro hungriga eller för att brödet
icke var ätbart. Det var riktigt gott bröd. Men vi hadc
våra skäl. Min cellkamrat hadc upptäckt att där
vimlade av vägglöss. I alla remnor och fogar mellan
murstenarna, där murbruket hade fallit bort, frodades stora
kolonier. De vågade sig till och med ut vid fullt
dagsljus och svärmade i hundratal omkring på väggar och
tak. Min kamrat visste emellertid bur de skulle skötas.
Men aldrig har man väl sett ett blodigare fältslag —
och det räckte i timtal. När så de sista kvarlevande
hadc flytt in i sina hålor och förskansningar, var vårt
värv endast fyllt till hälften. Vi tuggade nämligen
vårt bröd till deg och kittade därmed till vartenda hål
och varenda rämna. Jag ryser vid tanken på all den
hungerdöd och den kannibalism, som med tiden måste
ha rasat bakom våra fienders tilltäppta murar.

Och så kastade vi oss utmattade och utsvultna på
våra britsar för att vänta på kvällsmaten. Vi hade
gjort ett gott dagsverke. Under de kommande veckorna
skulle vi åtminstone inte behöva lida genom hela
härskaror av ohyra. Vi hade offrat vår middagsmat och
därigenom räddat vår hud på magens bekostnad, och
vi voro nöjda. Men ack — hur maktlösa äro icke alla
mänskliga bemödanden! Vi hadc knappast slutat vårt
värv förrän en vaktmästare kom och öppnade dörren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:05:24 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljvagabond/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free