- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
88

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

luntan». När fångarna kommo in. från sitt arbete om
kvällarna och blivit instängda, ville de gärna röka.
Då var det vi som skaffade dem eld genom att springa
nedåt gallerierna från cell till cell med glödande luntor.
De som voro förnuftiga och lågo i affärer med oss hade
sina egna luntor färdiga att tända. Men det var icke
så med alla. Ingen vågade emellertid försöka att
skvallra, då skulle de allt ha fått se på annat.

Vi tretton hadc ungefär ett halvt lusen fångar i vår
hall alt se till. Vi skulle sköta vårt arbete och hålla
ordning. Det sistnämnda var egentligen vaktens
skyldighet, men de hadc överlämnat det åt oss. Vi skulle
hålla ordningen vid makt — gjorde vi det inte, så
skickades vi tillbaka ut i hårt arbete med »svarta hålan»
lurande bakom. Men så länge ordningen icke
stördes kunde vi sköta våra affärstransaktioner.

Hav nu tålamod några ögonblick och besinna vilket
problem vi hadc alt lösa. Här gingo vi tretton
stycken vilddjur och skulle se till tusen andra av samma
art. Det var ett rent helvete, detta fängelse, och det
var vi tretton som skulle hålla ordning där. Vi kunde
icke regera där med mildhet. Vi regerade genom
skräck. Naturligtvis hadc vi vakten att trygga oss
till som stöd. I nödfall kallade vi dem till hjälp, men
det skulle ha förargat dem, om vi hadc tillkallat dem
för ofta — och i så fall kunde vi ha berett oss på att
de skulle ha skaffat dugligare förtroendemän att taga
våra platser. Men vi aktade oss för att ofta begära
hjälp, utom i all fridsamhet någon gång, då vi ville
ha dörren till en cell öppnad för att »komma åt» en
genstörlig inhysning. Vid sådana tillfällen hade
vakten ingenting vidare att göra än att öppna dörren och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:52:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljvagabond/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free