- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
96

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

utslöta de vedervärdigaste tjut, medan lika inånga
dårar rasade och pratade galenskaper. Ingenting annat
gjordes ål dem än att vi kastade kallt vatten över dem.
Det tjändc icke till något att skicka bud efter doktorn
eller hans assisenl. Dem fick man icke besvära med så
alldagliga företeelser.

Där fanns en ung holländare om aderton år, som hadc
sina anfall oftare än någon annan. Han hade i regel
ett om dagen. Av den orsaken hadc vi honom inhyst
i en av nedre våningens celler, i samma rad där vi
själva bodde. Sedan han haft ett par anfall ute på
fängelsegården förklarade vakten att den icke ville besvära
sig med honom vidare. Och så fick han sitta instängd
dagen igenom tillsammans med en kamrat från
London, som skulle hålla honom sällskap. Men kamraten
var honom icke till ringaste gagn. Så snart
holländaren fick ett anfall, blev den andre förlamad av skräck.

Holländaren kunde icke tala ett ord engelska. Han
hadc tjänat hos en farmare och hadc fått sina tre
månader för att han kommit i slagsmål med någon där.
När anfallen skulle komma, började han tjuta. Han
tjöt som en varg. Och han slod då alltid upprätt,
vilket var synnerligt olämpligt, därför att anfallet
ständigt slutade med att han kastade sig handlöst
fram-stupa på golvet. Så snart jag hörde att det långa
vargtjutet började, tog jag en kvast med mig och sprang till
hans cell. Förtroendemännen hadc inga nycklar till
cellerna, så att jag kunde icke komma in till honom.
Där stod han upprätt mitt på golvet i sin trånga cell
och skakade i hela kroppen, rullade med ögonen så att
endast vitan var synlig och tjöt som en fördömd. Hur
mycket jag än ansträngde mig, kunde jag aldrig för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:05:24 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljvagabond/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free