- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
124

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tiofyra grader under noll — en bagatell av hundrasex
graders köld — men jag kan uppriktigt säga att jag
aldrig har haft en mera obehaglig sovplats eller
till-bragt en bedrövligare natt än den jag hade tillsammans
med svensken i den rullande utskänkningslokalen vid
Council Bluffs. För det första hadc byggnaden, som
ju låg ett gott stycke från marken, åtskilliga stora
springor i golvet, där blåsten for fram efter behag. För det
andra var disken tom. Där fanns icke en enda flaska
sprit alt värma oss med, vilket ju eljest hade kunnat
komma oss att glömma vårt elände. Inga filtar hade
vi, och vi måste försöka sova i våra våta kläder —
genomvåta in på bara kroppen. Jag lade mig inunder
disken och svensken lade sig under bordet.
Springorna i golvet gjorde platsen omöjlig, och efter en
halvtimme klängde jag mig upp på disken. Om en stund
förflyttade svensken sig upp på bordet.

Och där lågo vi skälvande av köld och längtande
efter dagsljuset. Jag vet då åtminstone alt jag
skakade så att jag slutligen inte orkade längre, utan mina
uttröttade muskler bara värkte och värkte. Svensken
jämrade och stönade och mumlade allt emellanåt med
tänderna skallrande: »Aldrig mer — nej, aldrig mer!»
Han upprepade det oupphörligt, väl lusen gånger, och
då han äntligen dåsade till, mumlade han det
fortfarande i sömnen.

När morgonen grydde, lämnade vi vårt pinorum och
möttes utanför av en tät och kall dimma. Vi
stapplade framåt tills vi nådde järnvägsskenorna. Jag ville
tillbaka till Omaha för att försöka skaffa mig frukost,
och min följeslagare ville vidare till Chicago.
Skilsmässans slund var kommen. Våra så gott som för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:52:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljvagabond/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free