Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lamade händer sökte varandra. Vi skakade kägge i
hela kroppen. Då vi försökte tala, skallrade våra
tänder så att vi måste tystna. Och där stodo vi
ensamma, avskurna från världen. Allt vad vi kunde se var en
liten sträcka järnvägsspår, som på bägge hållen
uppslukades av dimman. Vi stirrade på varandra utan att
tala, och våra händer skakade som av ren sympati.
Svensken var blå i ansiktet av köld, och jag vet att
det måste ha varit på samma sätt med mig.
»Aldrig mer — vad för något?» lyckades jag
slutligen få fram.
Ett svar kämpade för att få ljud ur hans strupe, och
till sist kom som en svag och avlägsen viskning från
själva bottnen av hans frusna själ de orden:
»Aldrig mera — luffare.»
Han tystnade, men fortsatte sedan med en röst som
blev starkare och grövre allt efter som han
eftertryckligare bekräftade sin vilja:
»Aldrig mera luffare. Jag skall skaffa mig arbete.
Det borde du också göra. Så’na nätter som denna
får man reumatism av.»
Han kramade min hand.
»Adjö, kamrat», sade han.
»Adjö, kamrat», sade jag.
I nästa ögonblick voro vi försvunna för varandra i
dimman. Det var vårt sista möte. Men lycka till,
broder svensk, var du än månde vara! Jag hoppas
du har fått det arbete du ville ha.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
