- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
132

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

liten stad i Ohio vid Lake Shore och Södra Michigan»,
ocli då ropade en: »Har du någonsin åkt med
kanonkulan vid Wabash?» varpå en tredje inföll: »Nej,

men jag har rest med det ’vila’ posttåget från
Chicago.» — »På tal om järnvägar — vänta tills ni ha
prövat på dem i Pennsylvania! Fyra spår, inga
vattencisterner, tar in vatten milt under farten — ja,
det är tåg som gå raskt.» — »Nord-Pacific har blivit
en riktigt dålig linje.» — »Salinas ä’ på upphällningen,
för byglarna ä’ så kitsliga.» — »Jag blev fast i El Paso,
jag och Moke Kid.» — »Tigga mat vid köksdörrarna,
ja — vänta tills vi kommer till de franska prissarna
utanför Montreal! Inte ett ord engelska begriper dom.
Man säger: ’Manger, madame, mänger’ — och gnider

sej på magen och ser hungrig ut, då får man kanske
en bit salt fläsk och cn torr brödkant.»

Jag fortfor att ligga där i sanden och höra på. I
jämförelse med dessa vandrares äventyr tog sig mitt
ostronrövarliv eländigt futtigt ut. En ny värld
öppnade sig för mina ögon — en värld där allt andades
äventyr. Nåväl — jag ville också vara med. Jag
gjorde tysta jämförelser mellan mig och de andra.
Jag var lika stark som någon av dem, lika rask, lika
oförskräckt — och lika gott huvud hade jag som de.

Då vi hade badat nog och det blev skumt, klädde
de på sig och gingo uppåt staden. Jag gjorde
detsamma. Och nu började de tigga pengar på den
förnämsta gatan — »snobbrännan» som de kallade den.
Jag hadc aldrig i mitt liv prövat på att tigga, och det
var vad jag hade svårast att gå med på under den
första tiden, sedan jag blivit landstrykare. Jag hade
rätt löjliga föreställningar om tiggeri. Dittills hadc

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:05:24 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljvagabond/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free