- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
149

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

pani hadc sin särskilda lägereld, och vid varje eld var
det något slags underhållning. Kockarna vid mitt
kompani voro riktiga konstnärer i fråga om sång och dans
och ombesörjde till stor del underhållningen. På ett
annat håll i lägret sjöng sångföreningen flerstämmiga
sånger — en av de bästa rösterna tillhörde
»tandläkaren», en man på vårt kompani, och vi voro oerhört
stolta över honom. Han drog också ut tänder på hela
armén, och efter som tandutdragningen i regel
försiggick under måltiderna, stimulerades vår matsmältning
genom växlande tilldragelser. Tandläkaren hade inga
smärldövandc medel men alltid fanns det ett par tre
av oss till hands som voro färdiga att gripa tag i
patienten och hålla fast honom. Förutom kompaniernas
och sångföreningens prestationer höllos där också
regelmässiga gudstjänster — platsens predikanter uppträdde
— och oupphörligt förekommo politiska tal. Allt detta
försiggick emellanåt samtidigt. Man kan sikta ur en
massa talanger bland tvåtusen landstrykare. Jag
kommer ihåg att vi hade ett utvalt bollspelslag, och på
söndagarna brukade vi kämpa mot platsens bollspelare.
Ibland gjorde vi det två gånger på söndagen.

Då jag förra året var ute på en foredragsturné, kom
jag till Des Moines åkande i Pullmanvagn — jag
menar nu inte en »Pullman med sidodörrar», utan en
ordentlig. Vid utkanten av staden fick jag syn på det
gamla gjuteriet, och mitt hjärta klappade högt. Det
var där vid gjuteriet som armén hade lagt sig på
marken och svurit en väldig ed på att nu hade den
skoskav och ville inte gå längre. Vi togo gjuteriet i
besittning och upplyste Des Moines om att vi hade
kommit för att stanna där — vi hade gått dit till fots,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:05:24 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljvagabond/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free