- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
164

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och lyckades lura en eller annan rovgirig
poliskonstapel — aldrig kunde låta bli att känna mig ledsen
för de små gossarnas och flickornas skull som väntade
på honom i hans hem. Det var som om jag på sätt
och vis hadc bedragit de små gossarna och flickorna
på en del av livets goda.

Men sådan är livets gång. Landstrykaren trotsar
samhället, och samhällets spårhundar leva på honom.
Det finns landstrykare som sätta värde på att bli tagna
av polisen — i synnerhet om vintern. Naturligtvis
väljer den sortens landstrykare en ort där fängelset är
»bra», d. v. s. där det icke skall arbetas, och där
maten är närande. Vidare har det funnits — och finns
troligen ännu — poliser som dela sitt arvode med den
landstrykare de arrestera. En sådan konstapel har icke
mycket besvär med sin jakt. Han visslar, och bytet
infinner sig självmant. Det är förvånande så mycket
pengar som förtjänas på utfattiga landstrykare.
Åtminstone på min luffaretid fanns det överallt i södern stora
fält och plantager som uteslutande bearbetades av
dömda landstrykare. Det finns också sådana ställen som
stenbrotten i Rutland, där landstrykare användas och
där den livskraft de helt mekaniskt ha samlat genom
att gå och tigga på gator och vid dörrar exploateras
till förmån för den speciella orten.

Jag för min personliga del känner emellertid icke alls
till något om stenbrotten vid Rutland i Vermont. Och
jag är mycket glad över det, då jag besinnar hur nära
det var att jag hade kommit dit. Landstrykare låta
gärna upplysningar gå från mun till mun, och första
gången jag hörde talas om de där stenbrotten var i
Indiana. Men då jag kom till New England, hörde jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:52:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljvagabond/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free