- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
174

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

delande till poliskontoret gjorde slag i saken. En
avdelning på tio polisbetjänter skickades ned för att
arrestera småpojkarna på den grund att de hadc
överträtt förordningen att alla lusteldar skulle vara släckta
klockan nio. Polisbetjänterna omringade elden och
närmade sig i mörkret. Vid given signal rusade de
fram och höggo efter grabbarna som om de hade häften
korg slingrande ålar framför sig.

Jag visste ju ingenting om alt polisen var tillkallad,
och när jag så helt plötsligt fick se denna trupp
uppenbara sig så nära med sina glittrande knappar och
hjälmar och utsträckta händer, verkade det alldeles
förlamande på den kraft och den fasthet jag eljest kan
berömma mig av. Men den automatiska processen
gjorde sig gällande, och jag sprang. Jag visste icke
att jag gjorde det, jag visste ingenting. Det skedde,
som sagt, automatiskt. Jag hade ingen orsak att
springa. Jag var icke landstrykare. Jag var
medborgare i detta samhälle. Det var den stad där jag
hörde hemma. Jag hade icke gjort något ont. Jag
var studerande vid en högre undervisningsanstalt.
Mitt namn hadc just börjat nämnas i tidningarna, och
jag hade snygga kläder som jag aldrig hadc sovit i.
Och ändå sprang jag — sprang blint och vanvettigt
som ett skrämt rådjur, förbi ett helt kvarter. Och
när jag kom till mina sinnen, fann jag mig fortfarande
springande. Det fordrades en riktig viljeansträngning
för att förmå mina ben att vara stilla.

Nej, jag skall aldrig övervinna det. Jag kan icke
hjälpa det. Så snart en bygel sträcker ut händerna,
springer jag. För övrigt har jag en olycklig otur att
få »åka in». Jag har varit i fängelse flera gånger se-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:05:24 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljvagabond/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free