- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
178

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig fast i, och jag hade ingenting — han står på hela
fotsulan och jag stod på bara kanten av mina — han
kan böja benen och hela sin kropp hur han vill för att
hålla balansen, och jag måste stå upprätt och hålla
benen raka — han rider vänd framåt och jag vänd åt
sidan. Och om han faller, trillar han runt i
sågspån, då jag däremot skule bli krossad under hjulen.

Och detta godståg gick sannerligen med en fart som
förslog. Dundrande och gnisslande svängde och
susade det omkring kurvor och broar, medan min ena
vagn hoppade upp och den andra ned, eller den ena
rycktes åt höger och den andra åt vänster. Och jag
stod hela tiden och bad och hoppades, att tåget skulle
stanna. Men det stannade ej. Det behövde icke göra
det. För första, sista och enda gången under min
land-slrykartid fick jag så mycket jag tålde. Jag lämnade
platsen på bufferterna och lyckades komma ut på en
av järnstegarna utmed sidan av tåget. Det var ett
riskabelt företag, ty jag har aldrig träffat på vagnar
där det varit så sparsamt med handtag och plats för
fotterna som på det tåget.

Så hörde jag lokomotivet signalera och jag kände att
farten saktades. Jag visste att tåget icke skulle stanna
men jag hadc bestämt mig för att våga försöket, så
snart farten saktades det ringaste. Här gick nu banan i
en kurva, förde över en bro över en kanal ocli därefter
genom staden Bristol. Det var dessa sammanstötande
omständigheter som gjorde det nödvändigt alt sakta
farten en smula. Jag klängde mig fast vid kramporna
och väntade. Jag visste icke att det var staden Bristol
vi närmade oss. Jag visste icke vad som var orsaken
till att farten saktades. Allt vad jag visste var att jag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:05:24 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljvagabond/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free