- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
182

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ett par av negrerna sprungo åt det motsatta hållet.
Jag stannade ett ögonblick för att hugga pengarna
som lågo på golvet. Detta var icke tjuveri. Det var
helt enkelt vanligt skick och bruk. Alla som icke
hade lagt benen på ryggen stodo där och rakade åt
sig. Så sprungo dörrarna upp med ett brak, och in
travade ett helt kompani poliser. Vi rusade mot den
andra dörren. I kontoret var det mörkt, och dörren
var så smal att vi icke kunde alla på en gång komma
ut på gatan. Det blev en förskräcklig trängsel. En
av negrerna kastade sig ut genom fönstret, tog ramen
med sig i fallet och följdes av andra. Bakom oss
sysslade polisen med att ta fångar. En storväxt neger
och jag rusade samtidigt på dörren. Han var större
än jag, och han snurrade mig runt och kom ut först.
I nästa ögonblick fick han ett våldsamt slag i huvudet
av en polisbalong och föll som ett klubbat djur.
Utanför väntades vi av en annan trupp polismän. De
visste att de aldrig kunde hejda vår flykt med bara
händerna, och därför svängde de sina batonger. Jag
stapplade över den fallna negern, som hade trängt sig
förbi mig i dörren, lyckades undvika ett batongslag,
kröp mellan benen på en bygel och var fri. Vad jag
sprang! En mager mulatt var strax framför mig,
och jag följde efter honom. Han kände till staden
bättre än jag, och om jag ville vara säker, gjorde jag
klokast i att springa åt samma håll som han. Men
han trodde visst alt jag var en av griphumrarna, som
ville fånga honom. Han såg sig icke om en enda
gång. Han bara sprang. Jag hade goda lungor, och
jag fortfor att hålla mig tätt efter honom, tills jag så
när hade jagat livet ur honom. Till sist snubblade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:05:24 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljvagabond/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free