Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifvelse, uppsatt af en ibland socknens herremän, som
Læstadius kallar krögare, klagades deröfver, att ibland andra
oordningar i församlingen, till hvilka pastorn påstods hafva varit
förvållande, äfven den förekommit, att ifrågavarande qvinna icke
erhållit absolution, ehuru hon flere gånger anmält sig till
undergående af hemlig skrift. Sedan klagoskriften blifvit skickad till
domkapitlet, beledsagad af prostens kommentarier, hvilka icke
måtte hafva varit till den anklagades fördel, förständigades den
senare att genast inkomma med förklaring, och på samma gång
anbefalldes han att svara på de tillvitelser, som förekommo i
Lompolos skrifvelse. Som ingendera af de skrifter, hvari
Læstadius anfölls, var försedd med sin författares namn, såsom i
Kongl. kungörelserna den 29 juni 1773 och den 1 oktober 1812
föreskrifves, hemstälde den anklagade till domkapitlet, huruvida
dessa «anonyma skrifvelser» kunde vid sådant förhållande
upptagas till pröfning; men härpå fästades inget afseende, och
Læstadius ålades att skyndsamligen inkomma med förklaring. Han
insände då en skrifvelse, hvari han icke inlät sig i något
egentligt svar på de anklagelser, för hvilka han var föremål, men
deremot dels förnyade sin hemställan om skrifvelsens
återsändande, för att underskrifvas af deras författare och sålunda
«erhålla sin lagliga form», dels, utan att dock något bevis
förebragtes, påstod att Adam Lompolo uti flere vittnens närvaro
förklarat, att han hvarken anmodat någon att författa anklagelseskriften
ej heller satt sitt bomärke derunder, äfvensom att Sofia Ulrika
Henriksdotters stjjuffader och förmyndare Wänkö icke af fri vilja
gifvit sitt samtycke till klagoskriftens författande, utan dertill af
främmande personer blifvit lockad, till och med genom hotelser
tvingad. Denna den anklagades skrifvelse var hållen i en ton,
som just ej var synnerligen höflig, och i ett språk, som man väl
icke gerna ser i skrifvelser af en prest, han må vara anklagad
eller icke[1]. Också blef utslaget det, att Læstadius, så väl för
1) Så säges om de personer, som lockat Wänkö att sätta sitt namn
under den i anledning af Sofia Ulrika Henriksdotter vägrade absolution
ingifna klagoskrift: Deras «ömtåliga samvete finner sig besväradt af
mina nykterhetspredikningar, såsom varande det gröfsta kätteri,
hvarigenom allmogen förledes till affall från den rena, äkta, i
bränvinspannan förklarade lutheranismen». Læstadius säger sin afsigt vara att «tvinga
hala och slingrande ormar, hvilka helst smyga i mörkret, att krypa fram
i dagsljuset. Det hörer», fortfar han, «till sakens natur, att alla till
blodigelslägtet hörande personer finna sig högeligen besvärade af san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
