- Project Runeberg -  Lars Levi Læstadius. En kyrlig tidsbild /
152

(1876) [MARC] Author: Jakob Albert Englund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

motarbeta dem, helst som dessa rörelser understundom af
skrymteriet blifvit missbrukade? Vi kunna icke frångå, att dessa
i allmänhet välmenande och redbare själasörjare handlat
orätt, då de gjort sig till læstadianska partimän, ehuru de
handlat af uppriktig öfvertygelse; men det gagn de gjort
den lutherska kyrkan på samma gång som læstadianismen
kunna vi lika litet förneka. Det hade dock i vår tanke
gått för sig att åstadkomma detta gagn, utan att anlägga
partiets färger. Möjligen hade det gått saktare att nå ett
af de föresväfvande målen, en modifierande inverkan på
partiet. Vägen hade visserligen varit rakare, men den hade
varit besvärligare, försakelsen större, stötestenarne flera
och striderna svårare. Målet hade dock blifvit uppnådt, om
man aldrig förlorat det ur sigte utan allvarligt och dock
varsamt sökt att närma sig detsamma.

Innan vi lemna nylæstadianismens uppfattning af läran
och hvad som står i nära samband dermed, vilja vi yttra
några ord om det nu varande förhållandet med de
vidtbekanta rörelser, som förekommit och ännu förekomma ibland
læstadianerne under det vanliga namnet liikutuksia. Dessa
rörelser hafva förlorat icke så litet af den vigt och
betydelse, som de förut haft. De blifva också altmer mycket
mindre vanliga än förut. I kyrkan förekomma
understundom hvarken de läten eller de kroppsrörelser, som tillhöra
liikutuksia. Och uppkommer någon exaltation, då presten
blir mera varm och hänförande i sin framställning, så är
det för det mesta endast ljuden som framträda såsom
vitnesbörd härom. Qvinnorna med deras vekare känsla
upphäfva då läten af något olika tonhöjd, men de spasmodiska
rörelserna och dansen äro nu för tiden i kyrkorna sällsynta,
utom då nattvard hålles, i hvilket fall förhållandet är föga
bättre än förut. Oftare visa sig dessa liikutuksia, då någon
»skolman» uppträder.[1] Vissa af sådana predikande lekmän


[1] Vi kunna icke här underlåta att återgifva läsaren en från en
aktad embetsbroder till författaren insänd teckning af dels dessa skolmäns
sätt att predika och dels förloppet vid en andelig sammankomst ibland
de nu varande læstadianerna. »Hufvudämnet,» säger han, »är för alla
föredrag, huru de kristna hafva rätt att förlåta synderna samt huru
utan denna förlåtelse och utom de kristnas gemenskap ej någon
salighet är att finna. De kristna uppmanas alltid att tro sig saliga och
icke lemna något rum för tviflande tankar och otro. Icke får en
kristen hålla sig för skröplig och bristfällig såsom sådan, ty ett dylikt
förringande at kristendomen hos sig sjelf härleder sig af trossvaghet,
utan en kristen måste anse sig som ett Guds helgon, alldeles fullkomlig
i Kristus. Derföre aktas synnerligen, att man icke talar om de
kristnas dagliga synder, fel och skröpligheter, ty detta vore ju att predika
förtviflan i dem. — — Ett vigtigt moment i föredragen är äfven att
prisa och berömma det stora ljuset, som de hafva, hvilket har uppgått
i Lappland, i den oansenligaste trakten, ibland de minst bildade
menniskor. — — Vare sig att någon af »de lagrättfärdiga», (sådana som ej
i allt gilla deras åsikter) är närvarande eller ej, utgör fördömandet af
och polemiserandet emot deras lärouppfattning en del af föredraget.
De sorglösa uppmanas äfven att af de kristne emottaga syndernas
förlåtelse och således komma från lagens rike till Kristi. I slutet af hvarje
föredrag upphöjer talaren sin röst för att utdela den egentliga födan,
som består deruti, att känslorna uppjagas till det yttersta. Orden, som
dervid begagnas, hafva följande lydelse: »Nu hafver Lammets brud sig
tillredt. Snart skallar basunens ljud. Hemlandsstränderna är redan
synliga. Glädjens och fröjder eder. Upplyften edra hufvuden, ty
brudgummen är i annalkande. Blåsen i basunen och tacken honom. Skåden
den blodröda fanan på Golgata: den är vårt segertecken, Sen på Guds
Son på förbannelsens trä emellan himmel och jord. Sen huru han för
syndens skull lider alla helvetets qval. Skåden den blodröde och
törnekrönte konungen» o s. v. Under detta sluttal börjar först en del af
qvinnorna att ropa och dansa, men antalet ökar sig hastigt. Äfven en
del af männen får dylika rörelser. De dansande upprepa under
glädjeskrän vissa ord. De flesta: »Herre Jesus, huru saliga äro vi ej. Så
saliga som Gud, så saliga som Jesus sjelf.» Då rörelsen nått sin
höjdpunkt, begifver sig talaren till ett annat rum. Under rörelsen predika
ofta flera på en gång. Sedan det värsta bullret är öfver, börja många
gå omkring i rummet, för att söka reda på de otrogna, som äfven
infinna sig talrikt i sammankomsterna. Dessa omfamnas och skakas under
ifriga och kärleksfulla uppmaningar till tro: käre vän, börja nu tro, att
dina synder äro dig förlåtna: bekänn nu att Jesus är i hjertat. Stick
icke nu mer otrosspjutet i hans hjerta. Säg, är Jesus i ditt hjerta!
Säg käre broder (syster), att han är: bekänn nu din tro! Om du också
skulle känna, att ditt hjerta vore fullt af djeflar, så bekänn likväl att
Jesus är der. Säg efter mig, och kan du icke säga, så stafva
åtminstone, att Jesus är i hjertat. Om du syndar dermed, så svarar jag för
synden. Säg det frimodigt, djefvulen till förargelse o. s. v. Bekänner
nu den sålunda tilltalade, att han tror, så förklaras han för ett Guds
barn. Nu höres ropet från flera håll: »Här också en, som bekänner,
äfven här» o. s. v. Desse, som så uppmanas till tro, anses hafva blifvit
väckta förut, ehuru på dem ej kan märkas att de blifvit det. En del
af dem, som på ofvan angifna sätt blifva »kristna», har varit det flera
gånger förut, men återfallit. Dessa få nu äfven rörelser, så att de
oftast vid samma tillfälle dansa. Aftonbön med psalmsång förrättas
någorlunda tidigt, hvarefter en del af de »kristne» går hem, men
sammankomsten fortsättes ofta till midnatt.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 26 11:45:40 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lllaestadi/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free