Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syndikalismens utbredning — och fackföreningarnas skuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De socialistiska fackföreningsmännen ha ju
predikat och predika än revolutionen på sitt sätt — fast
försiktigt. De ha blifvit gamla, fått gikt i armarne
och kunna inte gestikulera så våldsamt som
fordom. — Nå, syndikalisten predikar äfven revolution
— fast han gör det på sitt sätt. — På samma sätt
som fackföreningsmännen fordom. Så det är
egentligen ändå den gamle fackföreningsmannens mantel
som han axlat; att han gör det på ett litet
våldsammare sätt än den förre, blir hans sak.
Fackföreningsmännen behöfver alltså inte
beklaga sig. Hvad som var rätt i går, menar
syndikalisten, är samma rätt i dag. Alltså fortsätter han
att bekämpa fackföreningsmännen och samhället.
Vore fackföreningsmännen konsekvent i sin kamp
mot syndikalisten så skulle han öppet förneka sin
ungdoms agitatoriska snedsprång, erkänna sig som
feltagare i mycket och först och främst förklara
samhället som högsta myndighet. Först då har han
säker grund att stå på i kampen mot syndikalisten.
Ehuru utgången ur fackföreningsrörelsen är
syndikalismen en reaktion emot densamma.
Syndikalisterna började vinna insteg i landet strax efter
de stora svenska strejkernas misslyckande. Under
åren förut hade den ena stora strejken aflöst den
andra. — Dessa strider fordrade pengar och åter
pengar. Och fackföreningarne hade en infernalisk
förmåga att suga pengar till sig och lika hastigt
göra slut på dem. Insamlingslistorna gingo
oafbrutet arbetsplatserna rundt, vissa lördagar var det
dussinet fullt — och alla hade samma rätt att bli
påtecknade — den som vägrade, svek solidariteten.
En fem à sex kronor hvarje vecka var inte ovanligt
att arbetaren pressades på, och hvad det betydde
för hans ekonomi, är lätt att förstå. Inte var det
underligt, att han tröttnade någon gång. Kom så
det upprörande, att han aldrig såg något resultat af
alla uppoffringar — åtminstone inte några
nämnvärda. — Till sist måste han fråga sig hvad allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
