Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nionde Kapitlet.
En q vinna, för hvilken den yttre sidan af en sak gäller
mera än den inre, är kanske jnst hvad man kallar:
en fäfång qvinna.
LifvetB yta är ett slags himlakarta, der hvar och
en envisas att vilja vara stjerna.
Att verkligt lysa är dock oftast mindre fråga om
än att glänsa.
Det är också en betydlig skilnad på dessa båda
saker. Det verkliga ljuset kommer inifrån och har
sin kärna; glansen är deremot endast skalet, som
om-gifver ett föremål.
De flesta stjernorna nöja sig med skalet. De
hafva inga anspråk på kärnan, utan äro belåtna
der-med, att utsidan glänser. De äro blygsamma, dessa
små. De ana knappast, att gnistan af ett doldt ljus ligger
i deras inre.
Tillsammans bilda de verldslifvets stora vintergata.
I hennes trängsel hafva de sprungit fram. I
hennes famn stelna de allt mera och mera.
För hvarje år, som går, blifva de allt mera skal.
Skalet växer nemligen inåt liksom skorpan
omkring jorden, och ju tjockare det blir, desto mera
hop-klämdt blir det inre ljuset.
Ytterväggarne hafva sin krigskonst. De inkräkta
långsamt, men säkert.
En och annan gång bryter dock ljusströmmen
fram.
Ett sådant ögonblick är ett förfärligt ögonblick.
Det är gudagnistans kamp emot natten.
Det är juvelen, som vill skimra fram ur slaggen.
Elisabeth Delvi hade haft ett sådant ögonblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
