Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Stanna, o främling, som beträder den ödsliga
steppen och den ofruktbara öknen, samt lyssna till hvad
dess söner hafva att förtälja dig om den store Aleck
Khan, son af Saghalian, solens furste.
Öfver den sandiga ödemarken, der intet träd
veder-qvioker vandrarens öga, öfver de grönskande dalarne,
der palmerna höja sina stolta kronor och sockerrören
mildt böja sig för vinden, samt öfver de herrliga
betesmarkerna, hvilka famnas af skälfvande vågors svalka,
herrskade Saghalian.
Hvad han tänkte var kärlek, hvad han sade och
handlade var vishet; också nämndes han Solens furste.
Men åren forgingo; Saghalians hår hvitnade och
herrskarekronan blef tung for hans hjessa. Fursten
af solen var gammal vorden.
Och när han kände det, reste han sig upp från
sin tron, blickade ut öfver sitt rikes blånande
fjer-ran och kallade sina söner inför sig. Två vore de,
och Aleck hette den äldre, Mahanah nämndes den
yngre.
Länge irrade Saghalians ögon emellan telningarna
af hans stolta stam, slatligen talade han: ”Söner af
min själ, mina ögons ljus, jag helsar eder. Saghalian
har kallat eder, ty hans dag lutar till nedgång. Hören
hans sista ord: I ären söner af samma fader, samma
jord har fostrat eder, och för Saghalians hjerta ären 1
båda lika kära. Sina egodelar hafver han nu skiftat
emellan eder, och sina skatter af vishet vill han gifva
eder. Svärjen vid den blå himlen, vid den klara solen
och vid eder faders hvita skägg, att I vörden hans
yttersta vilja.”
Och Aleck och Mahanah svuro vid den blå
himlen, vid den klara solen och vid deras faders hvita
skägg att hålla Saghalians vilja helig.
Då sträckte fursten af solen sin högra hand ut
mot den herrliga dalen, som grönskade vid hans
fötter, och fram ur dess djup trädde en beslöjad qvinna.
Hennes växt var skön såsom en ung ceders, och
igenom slöjan lyste hennes ögon klarare än stjernor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
