- Project Runeberg -  Baronerna Delvi : Fria teckningar ur fantasi och verklighet af Mattis /
209

(1869) [MARC] Author: Mathilda Lundström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Så går det alltid med min glädje. Den flyr
mig. Ack, Radzivil, ni får icke fara ännu; ett farväl
denna gången blir ett farväl för alltid. Jag är sjuk
och rädd; ni måste stanna qvar. Ni har ju lofvat
att vara hos mig i sorgens och farans stund, och det
förefaller mig som om den tiden skulle vara inne nu.

Generalen betraktade henne oroligt.

— Hvad menar ni? — frågade han.

— Ack jag kan ej förklara mig; jag vet blott
att jag är rädd. Stundom, är det som om någonting
besynnerligt omgåfve mig och hviskade svarta aningar
i mitt öra.

— Ni är uppskakad; edra nerver äro angripna
och ert blod är i svallning. Ni måste försöka lugna er.

— Ja, jag skall försöka; men då får ni ej heller
lemna mig allena i detta stora, kalla slott. Tro mig,
Radzivil, det är bestämd t någon fara, som hotar mig.

— Det är en omätlig fara som hotar oss båda,
i fall jag stannar i er närhet.

— Ah, ni reser alltså?

Generalen kämpade tyst med sig sjelf; omsider
sade han:

— Jag får ej stanna.

Hon lutade ett ögonblick ansigtet i sina händer
och generalen såg, att hela hennes gestalt darrade.

Förtviflad pressade han sina läppar tillsammans
och var i begrepp att fly, då hon åter lyfte upp
ansigtet och sakta lade sin hand på hans arm.

— Res då, efter det måste så vara, — sade hon
långsamt och med ansträngning, — jag* vill försöka
att vara stark och värdig er. Res, min vän, men först
farväl för alltid! Jag vet, jag känner, att vi här i
lifvet ej mer skola återse hvarandra, och så blir kanske
äfven bäst. Der uppe (hon smålog méfct ocb pekade
mot himlen) skall väl det stora misstaget rättas, der
skall väl ej pligten ställa sig mellan er och mig.
Farväl, min vän, ni som har dragit min ande ur mör-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:56:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lmdelvi/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free