- Project Runeberg -  Baronerna Delvi : Fria teckningar ur fantasi och verklighet af Mattis /
275

(1869) [MARC] Author: Mathilda Lundström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ah, man ändrar sig, ser du. Han har väl
börjat längta efter oss. Kanske vill han hafva reda
på huru stora framsteg, jag har gjort.

— Det är omöjligt.

— I sä fall kommer han nog alt blifva belåten
med sin resa. Han får verkligen skäl att känna sig
stolt öfver mina kunskaper.

— Ja, de öfverskrida säkert hans djerfvaste
förväntningar.

— Jo, jo. Wladimir började att vårdslöst leka
med en af sina vackra, ljusa lockar.

— Det blir förmodligen friskt lifhär i huset nu,
återtog Georg efter några sekunder.

— Med kännedom om pappas lynne har man skäl
att antaga det. Han tycker om sällskapslifvet samt
förstår verkligen att gifva eleganta banketter.

— Då kommer du i ditt element.

— Åh lappri, jag börjar redan på att blifva trött
vid sådant der. Det är så förskräckligt stelt i de
stora sällskapskretsarne, och är man då allmänt
bemärkt till, så finner man sig än mera bunden. Nej,
tacka vill jag våra små, glada ungkarlstillställningar,
der är fritt och ledigt.

Georg svarade ej, utan bökade kläda sig.

Wladimir återtog: — Middagarne och supéerna
hafva under den här sista månaden verkligen plågat
mig. Bjudningarna hafva kommit alldeles för tätt på
hvarandra; jag har knappast varit ledig två dagar
å rad.

— Hvad det måste vara besvärligt att vara så
eftersökt, — svarade Georg ironiskt.

Wladimir började att draga i det späda fjunet på
sin öfverläpp, hvilket, trotsigt i sin litenhet, dock
genast halkade undan hans fingrar. Sedan han utfört
denna manliga åtbörd, kastade han sig baklänges på
stolen, lade det ena benet öfver det andra och sade
med mycket förnäm likgiltighet: - Jag vet verkligen
ingen ung man, som man visar så mycken
uppmärksamhet som mig, och det kännes rätt angenämt ibland ;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:56:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lmdelvi/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free