Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag också, — sade Constantin.
Markisen lutade hufyudet mot handen och
för-blef tyst.
Fjerde Kapitlet.
Constantin Delvi.
Skyarne hade skingrats, och natthimlen blickade
molnfri och stjernbeströdd ned på Kertsch, som låg
försänkt i sömnens dvala.
Ensam yid ett öppnadt fönster stod Constantin
Delvi och skådade tankfull ut Öfver den stilla nejden,
hyarifrån storm och töcken nu hade vikit.
Staden aftecknade sig så ljust hvit mot den
^unkla skogqp, klipporna syntes så storartadt sköna i
sin slöja af skymning, och mot § er ran sträckte sig
hafvet i stilla frid.
”Herrlig är den lugna qvällen efter en stormig
dag”, sade en stämma i Constantins inre, ”herrligt är,
när de vilda elementerna hafva rasat ut och friden
framandas sitt balsamiska doft.
Skön är den stund, då de skärande dissonanserna
omsider upplösa^ sig i ett mildt, harmoniskt ackord.”
Tårar trängde sakta fram i hans ögon, och ur
hans bröst steg en suck upp mot det blå hvalfvet.
”Frid”, hviskade naturen till honom; ”frid”,
hvi-skade rösten i hans eget bröst, ”frid och kärlek!”
Det var fosterjordens helsning till den omsider
återkomne.
Yild och brusande såsom stormvinden, hade han
lemnat sitt land; kufvad och lugn såsom aftonens fläkt,
hade han kommit åter.
Constantin Delvis ungdomslynne hade varit en
himmel med trotsiga åskmoln, och något af trotset låg
kanske ännu qvar i den mognade mannens själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
