Jag vet ej huru länge i skogen hästen gått,
Och prinsen visste det nog ändå mindre;
Han stannade vid portarne till ett präktigt slott,
Som stodo öppna, visande dess inre.
Der lyste tusen vaxljus i gyllene gemak,
Och stora speglar räckte emellan golf och tak,
Och glada röster ropade: välkommen! Nu vaknar också prinsen ur sina drömmar opp
Och häpna blickar rundt omkring sig kastar;
Men hästen var beslutsam, och uti kort galopp
Till slottets borggård utan krus han hastar.
Der stannar han vid stallet, och der steg prinsen af
Och litet grand förlägen till salen sig begaf,
Hvars öppna dörr tycks honom till sig bjuda. Välkommen! ropas åter, men ingen kan han se,
Blott här och hvar der skymtar ett par händer,
Af dem dock ingen synes ett handslag vilja ge,
Men fram de komma hvart sig prinsen vänder;
De knäppa upp hans kappa, de torka af hans skor
Och hänga kring hans hals en guldkedja tung och stor
Och gnida in hans lockar med pomada. Af samma händer ledes han se’n uti en sal,
Der middagsbord för två han finner dukadt,
Med silfver och kristaller och vaxljus utan tal,
Precis som man om jul’n hos pappa brukat;
Men här det tycktes vara liksom i hvardagslag,
Och prinsen sträckte ut sig med riktigt välbehag
Uti en gyllne stol med sammetsdvnor. Nu öppnas dubbeldörrarna med buller och med bång
Allt för en djupt beslöjad snöhvit katta,
Klädd i en sammetsklädning med släp, och snörd och trång,
Och prinsen knappt kan låta bli att skratta,
Då kattan slår upp floret och plats vid bordet tar
Och säger högst förbindligt: "Min prins, välkommen var!
Tag, hvad vårt ringa hus förmår, till godo!” När prinsen slutat spisa, stå händerna tillreds
Att honom föra in i sofgemaket;
En präktig brysselmatta framför hans fötter breds,
Och silfverlampan tändes uti taket,
Och prinsen somnar in vid en englaskön musik
Och drömmer troligtvis att han är i himmelrik -
Man drömmer ljuft på mjuka sidendynor. |
