Långt förr än han den sniken ens hade tänkt uppå,
Så var den stora dagen redan inne
Då till sin faders kungsgård han åter borde gå,
Och denna gång han gick med muntert sinne;
De andra prinsarne med sin kammarduk allt re’n
Vid tronen stå och vänta: vår prins är något sen
Och har en liten valnöt blott att bära. Nu bäres nålen fram, som man väl förvarat har
I kungliga skattkammaren, förseglad,
Och tänk att den befins ackurat sådan den var,
Men så har dörren också varit reglad.
De båda äldsta prinsarne nu skola träda på
Sin kammarduk: ogörligt! De få den ej att gå
Igenom ögat uppå denna nålen. Den yngste prinsen har mellertid sin valnöt knäckt,
Men dermed blott en hasselnöt han vinner;
Han knäcker äfven den, men blir allvarsamt förskräckt
Då han en körsbärskärna deri finner.
Men hela hofvet hånler: deraf han repar mod
Och knäcker kärnan lugnt, som om saken han förstod,
Och se! Derur han kammarduken drager. Att den gick genom nålsögat kan en hvar förstå,
Men kungen ville krångla nu, som ständigt;
Och strax ett tredje vilkor han hittade uppå,
Och kom så ifrån saken helt behändigt.
Han sade: "Den af eder, som nästa år för hit
Den skönaste prinsessa, skall få hvar enda bit
Af riket, med allt hvad som dertill hörer.” Den yngsta prinsen åter den närmsta vägen tog
Till gyllne slottet och sin hvita katta,
Och när han nämnde vilkoret, tycktes det hon log
— En katta kan ju icke gerna skratta —
”Nå, det är ju en småsak,” sad’ hon, ”att hitta på;
Den skönaste prinsessan skall du helt säkert få,
Om blott du lyder mig till punkt och pricka.” Det lofvade strax prinsen, och fäste det med ed,
Ty så vill kattan hafva det nödvändigt;
Och under lek och nöjen å nyo året skred.
Och prinsen var god vän med kattan ständigt;
Och aldrig nånsin märker han, hur dagarne gå,
Men kattan hon är den, som den saken tänker på
Och säger till att året nu är lidet. |
