Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likasom långt, långt borta, ett barn gråta — ett litet barn
gråter.
Elisiv reser sig — förblir orörlig i en anstriingdt
lyssnande ställning. Själf kan hon icke längre skilja mellan de
föreställningar, som musiken väcker, och värkligheten, den
stilla, drömtunga försommarnatten.
Fältet har ingen sol, det är förvandladt — hennes
vidgade själ ser endast en öfvergifven hvilostad för döda.
Häftiga, utdragna stråkdrag, vindilar, som växa — det susar
i luften — violinen är icke längre ensam, orkestern, en hel
orkester, bar tagit vid och tonerna jaga hvarandra i en
ångest-full klagan, som stegras, stegras ända till förtviflan. Het är
som skulle jorden darra, gå i vågor — tonvågor, för hvilkas
väldighet den rämnar och grafvarna öppna sig.
Här öfvergå de fantastiska synerna till full åskådlighet
på scenen i så måtto, att skymningen hastigt blir mörkare,
med täta, gnistrande stjärnfall — lyktskenet slocknar inne i
kapellet — dunkla vålnader skymta under portalen, stiga
ntför trappstegen, stanna. En af dem, högre och rakare än
de andra, glider in på den öppna planen —)
Elisiv
(kastar sig ned på stenbänken, krymper samman, slår till sist
ut armarna med ett anskri)
Alban!... Alban!
(Fullständigt mörker. Musiken brusar vidare.
Ridå)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
