Ankarsparre. En fin och oskyldig roman / 64 (1912) Author: Ludvig Nordström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XII:s hviskning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ÅTTONDE KAPITLET.

Karl XII:s hviskning.

Redan hvad jag i föregående kapitel
berättat, tycker jag är ganska underbart, men hvad
är det mot hvad jag skall berätta nu?

Det föregående är ju i alla fall, om man
så vill, bara hugskott, liksom all vetenskap och
alla teorier, som lärda män slå hvarandra i
hufvut med för att tjäna sitt dagliga bröd, och
den lilla stump ära, som sätter lite färg på
existensen – om man icke är filosof, då man
naturligtvis godt undvarar den.

Men hvad jag nu skall berätta, det är rena,
rama, nyktra verkligheten. Men! En
verklighet, som visar, att professor Wohlgemuths
teori om Karl XII var riktig. Och det är just
det underbara i saken.

Vi minnas ju, att Ankarsparre en gassig
morgon på Riche skref ett bref till herr J. O.
Packlin, Mårstad, Göteborg.

Nåväl, på detta bref fick han omgående
ett synnerligen artigt, ödmjukt och lofvande
svar, och glad och förnöjd packade han genast
sin koffert samt beslöt att fira sista kvällen
i Stockholm genom att gå och sätta sig på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>