Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XII:s hviskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då – ack, så föga sinne ha vi
moderna människor för lifvets djupaste makter –
då tror han sig vara föremål för något gyckel
från de herrar, som sitta på andra sidan
murgrönan. Han reser sig, går fram till deras
bord, lyfter på hatten och säger:
– Förlåt, önskade herrarna tala med mig?
Men alla herrarna se högst förvånade ut,
lyfta allesamman på hattarna och svara:
– Nej... hur så?...
– Jag tyckte herrarna ropade mitt namn
genom murgrönan! svarar Ankarsparre.
– Nej, ingen har sagt ett ord genom
murgrönan... och vi ha inte ens nöjet veta min
herres namn! svaras.
– Ja, då ber jag om ursäkt! säger
Ankarsparre. Då har jag förmodligen varit offer för
några subjektiva hörselförnimmelser!
Och därmed går han sin väg.
– Detta var synnerligen sällsamt! mumlar
han och går långsamt nerför trapporna, men
ligger icke hela den vetenskapliga periodens
hela fruktansvärda karaktär öppen i denna lilla
episod, hela vantrons och gudsförnekelsens
blindhet för att icke säga döfhet? Där kommer
Karl XII, som icke blott engång varit Sveriges
störste konung och väckt hela Europas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
