- Project Runeberg -  Ankarsparre. En fin och oskyldig roman /
173

(1912) [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Mårstad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Boden! Och den, som var lika nödvändig för
Västkusten som handboken för gudstjänsten!!!

Nu först bröt majorskan ut i verklig gråt.

– Det . . det . . det . . här . . börjar . .
trefligt! klagade hon. Medvurst på bordet . . och
. . och . . adelskalendern glömd! . . Me . . men
hur ga . . gammal . . är . . ge . . gene . . ralen?

– Kära du! svarade majorn bäfvande.
Han är minst 80 år!

Men då blef majorskan bräddad. Hon flög upp.

– Det är ditt fel! ropade hon.
Alltsammans! Du borde väl ha haft så pass mycket
förstånd, som karl, att du slagit näfven i
bordet och sagt: vi reser till ödeborg, och
därmed punkt! Ett pensionat är alltid bättre än
privatpersoner!

– Ja, men kära Victoria . . .

Under tiden satt gubben Packlin och
smorde sig med charkuterierna, ty han hade
stannat vid bordet, och mellan hvar korfbit,
lyfte han mustasch-gardinen och sade
triumferande:

– Härlig mat!

Medan på andra sidan väggen majorskan
Dömmare stod med gnistrande ögon framför
den arme majorn och ropade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:30:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lnankar/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free