Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Mårstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Litzelius och arrendatorn bildat »folket», så att
säga. Nu dög han, nu! Han stod i alla fall
i adelskalendern.
– Synnerligen egendomligt tillstånd, som
måtte råda på den gården! svarade
Ankarsparre artigt och politiskt.
Men Anna Litzelius slog samman händerna
öfver naturens skönhet
– Nej, men oh! Så hemskt! utropade
hon åt kolsvarta bergskäglor, som plötsligt
visade sig om vägkrökarna.
Eller:
– Så gudomligt! då idyllerna sväfvade
fram.
Det var också ett mycket vackert
landskap, svarta kratrar med blommande rämnor
på sidorna och släta ängar på bottnen, små
ljusa dungar, välmående gårdar, skära
nyponsnår och doftande kaprifol; och så den röda,
glasaktigt klara aftonhimlen öfver det hela och
stundom en aflägsen hastigt försvinnande glimt
af hafvet
Majorn blef småningom lyrisk, och Anna
Litzelius exalterad.
– Är det inte förtjusande, fru Dömmare?
ropade hon.
– Mycket! svarade majorskan och blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
