- Project Runeberg -  Ankarsparre. En fin och oskyldig roman /
214

(1912) [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tvärtom! Hon är, i grund och botten, mycket
stor beundrare af ungdom och skönhet, hä-hä!
stammade majorn.

Majorskan kom i samma nu och underrättades.
Hon var denna dag på ett strålande
humör, ty hon hade redan lyckats bilda parti
och hade ett ännu obrukadt kapital af kraft
och förhoppningar på fickan. Därför visade
hon sig relatift vänlig mot den vackra
»Slampan», bråkade inte och inskränkte sig till en
enda snärt

— Västkusten har tydligen gjort Axel till
kavaljer! sade hon.

Sen klappade hon Anna Litzelius på
armen och tillade:

— Det kan också behöfvas, kära fröken!
Kan ni bara få honom att alltid förbli kavaljer,
mot alla, så är jag er tacksam!

Men under det Anna Litzelius serverade
sig vid smörgåsbordet, sade fru Dömmare lågt
till majorn:

— Fasligt, hvad du blifvit generös!

— Kära du, man kunde inte göra
annorlunda! svarade majorn.

— Gå bara inte och ställ till skandal, det
undanber jag mig! varnade fru Dömmare.

— Min vän! sade då majorn, inte utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:30:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lnankar/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free