- Project Runeberg -  Ankarsparre. En fin och oskyldig roman /
316

(1912) [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bort med de tre officerarna. Major Dömmare
var tyst och artig, majorskan hade ett mystiskt
smil i mungiporna, men under supéns gång såg
Ankarsparre, hur professorn och Johan-Pontus
Silfverhåål skålade öfver salen med hvarandra.

Och krigsrådinnan vände sig till
Ankarsparre.

— Säg, vet möjligen herr Ankarsparre,
hvad det är för herrar, som fröken Litzelius
superar med? frågade hon.

— Ja, fru krigsrådinna! svarade han. Det
är en kusin till mig, baron Carl Stallporten,
en kapten Battong och en löjtnant Silfverhåål!

— Å, är det det! sade krigsrådinnan och
utbytte en blick med fröken Axeline.

Efter supén fick man lust att fara hem.
Och just som man skulle gå ner till
motorbåten, kom Johan-Pontus Silfverhåål fram till
Ankarsparre, slog honom på axeln och sade:

— Hör du, min kära Patrik, det var mig
en högst originell professor, du fått fatt i!

— Synnerligen originell! svarade
Ankarsparre.

— Han har i alla fall en massa stolta idéer,
som jag måste erkänna imponerat på mig.

— Ja, äfven på mig! svarade Ankarsparre.

— Men det är, ta mig katten, sade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:30:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lnankar/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free