Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet - § 6. Övre småländska höglandet och dess förvandling från slutet av 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krympt ihop till små ängsslåtter med för den kalkfattiga
jorden utmärkande svinsyra (Rumex) och där stenblocken tätnade
som hotfulla skyttekedjor, och slutligen över det höga
skogslandet med norrländska nipformationer här och var i de tvära
dalarna, störtat över Huskvarna branta backar åter ner till
den om Mellan-Europa påminnande släta industribygden vid
Jönköping.
Nästa dag i duggregn, som uppe i skogslandet tätnade till
moln, svepande över den steniga bygden, stego vi till ett
högland, som enligt ciceronen skulle nå 700 meter över havet,
markyta, med bergstoppar, t. ex. Isaberget, nående 1.000 meter
högt. Det var nytt för mig, och på kartan kunde jag icke avläsa
mer än 350 meter, men det var vackert så och verkade ödsligt
och kärvt och mörkt som myrmarker i Lappland med
väldiga mossar, kalberg och stenblock i oöverskådlig mängd. Men
ej nog med detta. Bebyggelsen här skilde sig också från vad
jag förut sett i Sverge. Stugorna voro taklagda med bräder,
kyrkorna, stundom fantastiskt små, voro hälften tjärat trä,
hälften sten. Det hela verkade ödemark, fattigdom, hedendom
och vildhet, varav något runnit in i Albert Engströms kända
smålandsskildringar. Jag skulle längre fram återfinna samma
natur i östra Västergötland och på hallandsgränsen mot
Småland. Och samhällena i denna skogsbygd! Omålade, av regn
och stormvind mörknade, nästan svarta hus. Bleka, magra,
dystra människor, som knappt svarade på tilltal och sågo
fientligt med brinnande ögon på en. Det hela verkade på
något sätt Färöarnas regnklippa med all dess ödslighet ute i
dimmiga Nordatlanten.
Bilen ormade sig fram på en smal, stenig väg mellan
oöverskådliga stengärsgårdar, små roslagsstugor, fast icke röda och
med vita knutar utan grå, med förfallna skorstenar lågo
hopkrupna bland stenblock ute i naturen, lite björk och hägg bröt
av mot den låga, risiga, lavgrå granskogen, och grå figurer
skymtade i dörrar, fattiggula ansikten bak fönstrens gröna
utskottglas. Här kände jag igen mycket av Sverges gamla
bondland.
Vi stego av vid en grind, gingo in på en gård, knackade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
