Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovan berörda leveransbruk, som denna stads- och industribygd
framtvingat.
I det sambandet hade det nu sitt intresse att se, hur industrin
själv, där den skapat stark befolkningskoncentration som i
Sandviken, hjälpt till att lösa näringsproblemet för sina
anställda. Det gick så till, att bruket först och främst hade ställt tre
gårdar, om sammanlagt 700 tunnland, uteslutande på
produktion av mjölk för samhället. Således förekom där varken
höstsäd eller träda. Det enda, som odlades var hö och havre till
utfodring samt rotfrukter till ladugården. Vidare potatis för att
hålla jorden fri från ogräs, då träda icke användes.
Så fingo arbetarna potatisland själva. Bolaget håller marken
— 30 tunnland — och iordningställandet mot 5 kr. pr skörd.
Sen få arbetarna själva sköta resten. Alla kor med över 12 kg.
daglig mjölkavkastning stallfodras med klöver och kraftfoder,
ty man har för långt till eventuellt möjliga kulturbeten, på
vanligt bete hållas ungdjur, sin-kor och lågmjölkande. Och denna
ladugårdsbesättning stammade från S. R. B:s huvudort: Edö
i Närke.
Vid själva verket fanns dessutom ett jordbruk om 200
tunnland, avsett att förse stallet med hö och havre. På detta
jordbruk hållas icke mindre än 100 man, men så ska de utföra
industrikörslor, sköta renhållningen i samhället och för denna
renhållning ta upp icke mindre än 7.000 kbm. torvströ pr år.
Men sedan nu lastbilarna börjat alltmer tränga ut hästarna
har dessas antal pressats ner från 50 till 30, varför de 200
tunnlanden blivit för mycket, och man har så gått den vägen
att ge överskott av skörden till ladugården.
— Fyller nu ladugården hela samhällets mjölkbehov?
frågade jag.
— Nej, blev svaret. Endast 15—20 procent.
— Och resten?
— Tas från Storviks, Ovansjö och Årsunda mejerier samt
från privata bönder i Högbo och Ovansjö socknar.
Detta exempel torde vara nog för att ge en föreställning om
vad den norrländska industrin kräver av lantbruksprodukter
för sina anställda, först och främst mjölk och potatis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
