Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När för inte längesen Olof Högberg med »Den
stora vreden» i realiteten grundlade en norrländsk
litterär konst och gaf oss norrlänningar den förtid,
vi länge nog längtat efter, manade han fram den
ångermanländska naturen på ett sätt, som bara
infödingar kunna rätt uppskatta, och alla de
anmärkningar, som söderifrån stigit mot hans verk, äro
riktade mot sådant, som har sin förklaring af och
rot i denna patetiska och oroliga ångermanländska
natur.
Före honom hade Pelle Molin verkat, men splittrad
och ovarsam och osäker på sig själf och framför
allt utan den fasta undergrund, som han kände
sig behöfva, men som kom först med »Vreden»,
förmådde han inte fylla måtten. Han betecknar den
norrländska litteraturens smärtsamma födelse; med
Högberg äro våndorna öfver.
Pelle Molin visste ingenting om det stora verk,
som var under utarbetande, medan han stred för
sitt, svalt och gjorde sig omöjlig. Det blef honom
aldrig förunnadt att se »valpen med rosiga tassar»:
Det gamla Ångermanland utvuxen. Han kom inte
för tidigt, han kom bara för att offras. Han är
sannerligen värd all vår kärlek och beundran i den
grad hans minne fått.
Dessa båda min hembygds mån stå som
portalfigurerna till vår litteratur.
Men ännu har ingen sökt att skildra dessa bygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
