Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Ödets sändebud presenterar sig och träffar en barndomsvän, vilket kan betraktas som ett särskilt omen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
§ 2.
Mikael Habstadius låg i sitt rum på tidningen och sov
med det feta, bruna, renrakade ansiktet fuktigt av svett.
Fönstren stodo öppna, solen föll in, och gardinerna
fläktade till då och då.
Tvärsöver gatan satt en blek fru i sitt fönster med hakan
i händerna och stirrade på herr Krackman, då han gick
in genom porten.
Det var fru Valde.
Hennes man ägde en hund, som hette Lukas och som
irrade ute nätterna igenom; det var nånting oroligt och
besynnerligt med dessa människor.
Alla redaktionsrummen voro tomma och ödsliga, det drog
sakta in genom de öppna fönstren, och en avlång salsklocka
tickade högtidligt på en vägg.
När herr Kruckman steg in i Mikael Habstadii privata
rum, hostade han, varvid Mikael Habstadius slog upp
ögonen.
— Jag tror, redaktörn sov! sade herr Kruckman.
—■ Va? mumlade Mikael Habstadius yrvaken.
— Jag säger, att jag tror, redaktörn sov! repeterade herr
Kruckman helt lugnt.
Mikael Habstadius gäspade och sträckte på sig.
— Å, herregud! Blev det verkligen sömn! Nå, gud vare
lov! Det var just precis, vad jag behövde mer än nånting
annat.
— Det undrar jag ändå! sade herr Kruckman. Jag tror,
det skulle inte skada med lite bättre affärer heller.
Mikael Habstadius satte sig upp och stirrade på herr
Kruckman. >:;
— Mitt namn är Kruckman! sade denne.
—• Såå! sade Mikael Habstadius. Son till gamle
pantlånaren i världen, kanske?
2. — Nordström, Landsorts-bohème.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
