Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Ödets sändebud presenterar sig och träffar en barndomsvän, vilket kan betraktas som ett särskilt omen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
åt er, om så behövs. Jag har supit med hela bunten, och
jag vet jämnt upp så mycket, att om jag började tala, så
— föll hela stån i ruiner!
— Skönt! sade herr Kruckman. Så skall det låta! När
man är en så eminent förmåga som redaktörn! Sen
kommer vasen! Men nu går jag till Kessler! Glöm inte att
meddela allmänheten på måndag, att ni har inköpt
aktiemajoriteten i tidningen! Kan jag lita på det?
— Var lugn, ni, Kruckman lilla! svarade Mikael
Habstadius. Jag lovar er, att ett sådant liv, som här skall bli,
har ni inte ens kunnat drömma i era vildaste fantasier! Jag
känner mina pappenheimare! Eller för att säga som
sanningen är: jag känner mina svin på gången!
—- Hör nu, apropå, redaktörn! sade herr Kruckman till
sist. Vet ni, vad affärn kan ge?
— Nej!
—- En och en halv million! Adjö!
Därmed viftade han och gick, men Mikael Habstadius satt
en stund alldeles orörlig. Därefter skrattade han för sig
själv, grep telefonen och ringde hem.
— Fröken Stadenberg! ... sade han. Hallå! Är det
Anna? God dag, Anna. Från denna stund kan du vara
lugn, jag ville bara säga det. Resten i kväll. Adjö!
Han slängde upp luren.
— Såverad! mumlade han och log belåtet.
Och så var ödet börjat!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
