Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. Hur Mikael Habstadius började skaffa sig ett nytt utseende och stiga, i sina egna ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
— Ni har fördärvat herr Wentlan! Ni har fördärvat
kronokassör Sarinen! Ni har fördärvat hela staden! Innan
ni kom hit, var staden lycklig, barnen lekte på gatorna och
gårdarna, solen var alltid oppe, det kvittrade alltid i luften,
det var blommor och grönt, och mänskorna voro goda mot
varann. Det är ni och denna förbannade tidning, som ha
ruinerat alla gamla familjer i stån, och störtat friden och
endräkten... ge mig igen herr Wentlan och mina barn! Ge
oss igen, vad ni har berövat oss med er tidning!
Mikael Habstadius pekade på dörrn:
— Ut, kvinna! Ni är spralltokig! Ut, för sjuhundra
gubbar!
Men fru Wentlan slog i stället näven i hans bord och
ropade:
— Akta er ni, redaktör Habstadius! Jag vet mycket
om er, skall jag säga er! Ni har många fula streck på
ert samvete. Vill ni ha krig med mig? Det kan bli
farligare än ni tror. Jag skall hämnas! Ha-ha-ha! Akta er,
jag skall ta hämnd på er, just på er! Ha-ha! Hämnd,
hämnd, hämnd!
Detta retade Mikael Habstadius, så att han helt enkelt tog
fru Wentlan i armen, ledde henne till dörren, stötte ut henne
och sade, helt hjärtlöst:
— Ut, markatta! Ut, för hundra gubbar!
Där ute stod fru Wentlan som fallen från skyarna. Hon
började gå. Hon gick. Hon gick rätt fram. Hon kom in i
en park, där allt var mörkt, och hon sjönk ner på en soffa.
— Han tog i mig! kved hon. Och slängde ut mig genom
dörren! Var är jag, vad händer här i stån, vad tänker
man om mig, har jag sjunkit så djupt, och pappa som
var stadsfiskal!
Och hon brast i gråt och ingick i sorgens himmel, men
hon kunde icke stanna där länge, utan plötsligt reste hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
