Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Som målar en idyll av den rödskäggige Göran Crusius och den milda judinnan Julia Eckstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
man och ville ingen för när, log med barnsligt hjärta åt
solskenet, orkade icke harmas men var strax redo att skratta
åt livets tusen små lustigheter i varje minut och var som
ett barn.
Ack, den, som till äventyrs själv en gång varit nere i
spriten och genomträngt Bacchi mysterium, skall känna igen
denne broder och höra slagen av hans hjärta, men andra ej!
— Vad tänker Långe man på? frågade han.
— Asch, ingenting! svarade Harpolin gäspande.
— Ska Långe man gå till sin squaw och sitta hela kvällen
i wigwam? frågade Crusius vidare.
Harpolin slängde med käppen och gäspade ånyo, så att
pincenén ramlade.
Då svor han och sökte reda på glasen i vägens damm.
— Hi-hi-hi! skrattade Crusius. Inte svära, Långe man!
— Du ska väl ut med din judinna? sade då Harpolin.
— När var tar sin, så tar jag min, och så blir trollet
utan! Da! Da! Långe man! nickade Crusius och gick sin
väg bortåt kajerna; och da! da! betydde god dag! god dag!
eller adjö!
Det fanns en liten jude, som sålde färdiggjorda kläder
i en gränd vid hamnen, och han hette Eckstein. Hela dagarna
gick han troget patrull utanför butiken, och vart femte
år gjorde han konkurs. Inne i den täta skymningen bland
de upphängda kläderna satt hans tjocka gumma, men deras
dotter Julia var anställd på kontor.
Hon gick om aftnarna med en vit spetshatt på sitt
nattsvarta hår, skinnet var så skärt och blekt, munnen så röd,
tänderna så vita, och i ögonens svarta djup gungade hela
stjärnhimlen.
Gud den högste allena vet, hur hon kommit att omfatta
den förfallne Crusius med sitt hjärtas ömma mildhet; de
råkades i alla händelser ofta och promenerade utom staden,
till dess att mörkret föll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
