Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 12. Som är berättat, Julius Harpolin till skam och andra ynglingar till varnagel och eftertanke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOLFTE KAPITLET.
Som är berättat, Julius Harpolin till skam och andra
ynglingar till varnagel och eftertanke.
När herr Oldberg gått ett stycke i månskenet, mindes
han plötsligt, att han måste till polisstationen och för Ertz"
räkning ta närmare reda på detaljerna vid mordet. Han hade
lovat att lämna en promemoria på Ertz’ plats.
Han skildes därför från de andra och gick bort genom
den tysta och månljusa staden.
Som han trädde ut på Lilla torget, mötte han Julius
Harpolin, vilken kom långsamt gående försänkt i tankar,
och herr Oldberg förstod strax, att han kom från sin
fästmö.
Herr Oldberg hade från första stund följt Julius
Harpolins förlovning med det allra största intresse och alltid
blivit underrättad om vad som tilldrog sig mellan de två.
Nu sken han upp vid åsynen av den unge mannen, glömde
för en stund politiken och sade, full av en äldre och erfaren
persons välvilja:
— Nej, vad du är dyster, Harpolin! Och irrar ensam
på gatorna. Paré, att saken har gått av stapeln! Fästningen
har gett sig?!
— Ja! svarade Julius Harpolin undergivet. Den har gett
sig, men låt det bli oss emellan!
Herr Oldberg gnuggade händerna av belåtenhet.
— Nå! Äntligen! Efter sex månars belägring! Är du
nöjd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
