Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Hur advokaten Pilo började förbereda sitt fälttåg mot Mikael Habstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
skickliga manöver ske, varigenom strålkastaren plötsligt och
oförberett vändes mot Mikael Habstadius, och när då allt
uppsamlat moraliskt patos exploderade, skulle explosionen
äga rum över Mikael Habstadii rikt belysta huvud.
Och denna explosion skulle Posten få arrangera.
Sålunda befann sig advokaten Pilo i ungefär samma läge
som herr Kruckman, och utan att ana något stod den glade
och lättsinnige Mikael Habstadius och sken inför staden
på en piedestal, under vilken dynamitminor leddes fram
från två håll, av två män, som intet visste om varandras
göranden och låtanden.
Nåväl!
Pilo begynte sitt arbete samma dag, ty det var ju ingen
tid att förlora.
Han gick till järnhandlar Wentlan och fann honom på
hans privata kontor innanför järnhandeln.
Det var ett stort och gammaldags rum, lågt i taket, med
tågmattor på golvet, från vilka utsöndrades en frisk och
angenäm tjärlukt, skeppstavlor på väggarna, utgörande arv
efter gamle styrman Wentlan, samt en åldrig, bekväm soffa,
vars mörkröda beklädnad på ett vackert sätt harmonierade
med de gammalmodigt brunrosiga tapeterna.
Detta rum låg alltid i skugga, men gatan, som gick i
jämnhöjd med fönstren, lyste av sol, och en mångfärgad
glasmästarskylt svängde för middagsvinden mittöver gatan.
Här tillbragte herr Wentlan den betydelsefullare delen
av sin enkla och i flera avseenden mycket nyttiga tillvaro.
Han var en man av medellängd, rätt fet och med ett
stort ansikte så rödglänsande som en tomat. Näsan var
böjd, men icke på något djärvt och manbart sätt utan endast
med en ansträngd knyck neråt spetsen, vilket gav hans
ansikte en ganska framfusig och otrevlig uppsyn.
Mustascherna, av klassisk svensk modell, voro kanariegula och
håret, som var benat, än gulare, så att han nästan såg ut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
